I går kväll körde jag hem från dressyrträningen med mungiporna någonstans ända uppe vid örona:) Äntligen börjar det gå liiite framåt - övergångarna börjar faktiskt funka och han bär sig äntligen bättre. Att kunna sitta ner i traven och känna en mjuk och elastisk rygg under sig istället för en spänd fjäder är helt underbart. Egentligen är man väl galen - sitta och tycka att ett vanligt enkelt dressyrpass på hobbynivå är fantastiskt. Man kommer ju inte att utvecklas till en GP ryttare precis, inte heller är jag ens intresserad av att tävla! Jag vill bara ha en häst som är j-ligt trevlig att rida!:) Tänk vad kul det skulle vara att kunna piaffera, göra piruetter, byten i varje så där alldeles för sig själv i ridhuset:):)

Satt häromdagen ( på tal om min rubrik...) och kollade på gamla foton på hästar som jag haft här hemma på gården. Suck vad man blir sentimental...vad blev det av dem? Fick de ett bra liv? Det är så många år sen att de flesta omöjligt kan vara i livet men så roligt det hade varit att få veta hur deras fortsatta liv blev. Alla betydde mycket men det finns några som har en alldeles speciell plats i hjärtat; Bubbel, min shettis, Fakir min första travponny, och min vita welsh Convalj.

Bubbel var en engelsk import, shettis men av okänd härstamning, som vi köpte som 7-åring från en familj i Vallkärra. Han var ca metern hög, kolsvart, argsint mot alla andra barn utom mot mig. Så konstigt att han valde att acceptera mig, jag var ju bara en tvärhand hög och red honom vareviga dag!

Fakir var en russvalack, han var min storebrors travponny som jag andäktigt fick överta när jag var en 10-12 år. Han var het och snabb framför vagn, kvick under ryttare ( gick mest på tvären och taktade hela tiden ) och med honom fick jag köra på den STOORA Jägersrobanan. Åh vad jag grät när han såldes, trots att jag då var nästan vuxen och hade slutat köra honom för längesen. Vi köpte honom som ettåring och jag har för mig att han var 13 då han såldes.

Convalj, min kritvita ponny, smidig som en katt, hoppade alla hinder utan att tveka, alltid lika positiv till allt. Honom köpte vi någonstans nere kring Ystadtrakten, året var 1976 och jag var 10 år. Mina ben hade blivit för långa för Bubbel och vi skulle åka ut och titta på lite större ponnyer. Vi var egentligen på väg till en annan ponny men då vi kom fram var den redan såld och jag var otröstlig! I dagar innan hade jag fantiserat om den isabellfärgade ponny som hette Amadeus. Istället fick vi tips om en annan gård som ev kunde ha ngn ponny till salu och mina vid det här laget antagligen ganska trötta föräldrar styrde bilen dit. Väl framme såg jag HONOM direkt - en stålgrå hingst som dansade fram i hagen. Mamma blev skräckslagen när hon fick klart för sig att han bara var 4 år och HINGST! Detta var inte alls vad de hade tänkt sig MEN jag visste att det var den hästen eller ingen...och han blev min. Han blev min följeslagare under de lyckligaste åren av min barndom/ungdom, på honom red jag långa kvällsturer ljumma sommarkvällar, barbackaturer för att träffa killen jag var kär i, den första kärleken... Tolkturer i pudersnö, lusseritter, Hubertusjakter...min stålgrå hingst som så småningom blev kritvit och valack:) Måtte han ha fått ett långt och bra liv.

Hej på er