Har kommit på mig själv med att allt oftare gå o fundera över livet som varit, små fjuttdetaljer som gör att man förflyttas 20-30 år tillbaka i tiden på 2 röda sek. Stod o filosoferade i sadelkammaren häromkvällen o kikade på ett svartvitt foto taget på Jularpstravet, en startdag med min shettis för ungefär 35 år sen! Bara genom att se på bilden kan jag komma ihåg ljuden - ljudet från hans hovar när de slår ner i travbanans grusbeläggning, ljudet från högtalarna med musik av Sylvia Vrethammar, Ann-Louise Hansson, Agneta Fältskog m fl, nervositet och spänning i luften. Minnet av den där mörka killen som var flera år äldre men som jag var hemligt kär i:)

Ett annat minne som kom över mig var när jag promenerade med vovve i dag och passerade en gammal kompis föräldrars hus. Det är konstigt, man går utanför och det ser precis likadant ut på utsidan, vi satt där vid det köksbordet och fikade, fnissade och tramsade inför övernattningen, vi satt på rummet och lyssnade på Paul Paljett, Flamingokvintetten och ABBA! På väggarna hängde hästplanscher blandat med planscher på olika flickidoler...livet var så förbannat enkelt, så sorglöst.

Ibland kan jag stå och titta och lyssna på min dotter och känna igen den där glädjen, självförtroendet, uppfinnarglädjen...jag hoppas, hoppas att hon får känna det länge, länge - helst hela livet ut.

Visst är det konstigt att en doft, en låt, ett bekant hus, ett ansikte från förr, kan skicka en så långt tillbaka i tiden på bara ett ögonblick?

Är det ett ålderstecken tro? Det här med att längta efter det som varit istället för att se framåt eller leva i nuet? Jag vet inte men ibland tycker jag att saker och ting har blivit så onödigt komplicerade...vi ska vara så medvetna om precis allt, vi ska veta om att världen snart kommer att gå i kras p g a miljöförstöring, vi ska veta att ekonomin är kaotisk och varför den är det. Vi måste vara så "rätt" hela tiden, man ska hänga med liksom...Eller är det bara jag som har förändrats kanske? Finns det glada och obekymrade människor som lever i nuet, som inte oroar sig för miljöförstöring och som är helt övertygade om att deras barn, barnbarn och kommande generationer kommer att klara sig precis lika bra som vi?

Ibland kan jag också inbilla mig att världen är utan bekymmer och att det mesta löser sig - dessa ögonblick brukar ofta infinna sig när jag sitter på hästryggen. Hur förklarar man för de som undrar varför i hela friden man lägger så mycket tid, energi o pengar på dessa fyrbenta djur att det man får tillbaka är värt allt det och lite till...att de står för livet självt.