Satt o funderade igår på kvällskvisten...social kompetens, vad ÄR det egentligen?

Jag stämmer bättre in på social INkompetens, är helt enkelt inte bra på att umgås med kreti o pleti. Förr var jag mer inställd på att det var fel på alla andra, inte på mig, nu med åren har jag fått inse att det är nog jag som inte begriper mig på folk.

Nu hjälper ju inte denna insikt så där värst mycket eftersom jag fortfarande blir illa till mods, tycker att många ( inte alla ) beter sig som skitstövlar, är rätt falska=följer strömmen när det hettar till och vågar inte stå för sina åsikter på en direkt fråga, har vassa armbågar och är rent ut sagt ganska elaka. Snällhet och genuint snälla människor är en bristvara numera. Att vara snäll = att vara enfaldig, dum helt enkelt. Väldigt få människor gör dig en tjänst utan att ha en baktanke om gentjänster. Jag har många exempel; sambons kompisar frågar om han kan komma och hjälpa till med ngn renovering/nybyggnation ( han är snickare till yrket ), han har svårt att säga nej och hjälper dessutom mer än gärna sina VÄNNER utan att klaga, de sk vännerna är väldigt flitiga att höra av sig precis innan de ber om hjälp och under den period de behöver hjälp men när det är avklarat så har man helt plötsligen inte tid att umgås längre...

Jag blir TOKarg på sånt! Det är så in i helvetes jävla fräckt och elakt att bete sig på det sättet. Gratistjänster gör man som yrkesman möjligen till sina VÄNNER men inte till lusfräcka slimeballar:(

För egen del har jag börjat lära mig vilka de här listiga s k vännerna är och det är nedslående typ 90% av de få vänner/bekanta jag har i vuxen ålder. Har kommit fram till att jag hellre är ensam än umgås med dylika - varför lägga sin tid på oäkta vänner? På jobbet har jag insett att snällhet o vänlighet mest leder till att man bli överkörd och ignorerad så hädanefter så gör jag som resterande; skiter i att hälsa god morgon, skiter i att säga hej och trevlig kväll när jag går, gör mitt o skiter i andra - slutligen så avstår jag hellre fikastunder när det mest tisslas o tasslas eller pratas jobb. På mina fikastunder vill jag ha trevligt o koppla av.

Det tar orimligt mycket energi att inte ha roligt på jobbet och att inte känna tillhörighet så jag försöker istället inrikta mig på fritiden och fylla denna med roligheter.

Mina fyrfota vänner, hundar och hästar är, och har väl egentligen alltid varit, räddningen. Det ger så otroligt mycket att umgås med djur, ovillkorlig kärlek och total ärlighet. Tabbar jag mig får jag en direkt reaktion på det och kan rätta till det, gör jag rätt så får jag ofta ett direkt tecken på uppskattning. Man undrar vad det är för grundläggande behov som tillgodoses när man får vara nära djur, dofter, mjuk päls, lugnande ljud m m - all stress rinner av en.

När jag tänker efter så var jag nog en liten butterkaka även som liten, hade många "kompisar" ( de var nog mest hemma hos mig för att få rida:), men tillbringade också mycket tid hos hästarna. Tiden flög iväg när man var i stallet. Jag lärde mig kanske inte att umgås tillräckligt med folk då...och växte upp till en människa utan SOCIAL KOMPETENS - en SOCIALT INKOMPETENT person.

Ha de,

mvh från en S.I.P:)