Senaste inläggen

Av maria - 4 januari 2010 15:21

Alltså...den här vintern går mig på nerverna nu:( Jag HATAR kylan och den f-bannade skit-isen som ligger överallt på skånska vägar, stigar och garageuppfarter! Har nu beställt joggingdojor med inbyggda j-la piggar i sulan så att man kan springa oavsett vilket skitväder det är, jag har broddar på pålle dygnet runt och det sättas på helsulor runtom för att undvika eländiga snöstyltor.


Är det ngn annan som också känner för att gå i ide?:(


Nu e julen slut, nyår e slut o snart är alla lediga dagar ända fram till sommarsemestern också slut - då kan det väl i a f se till att bli vår NU!

Av maria - 20 december 2009 23:46

NU, efter sisådär 16, 17 , 18 veckors tränande 4 dagar i veckan så har det äntligen LOSSNAT! Hurra! Nu känner man ingen känslan av att kunna ta ett helt joggpass utan att flåsa efter luft och känna sig svimfärdig efter avslutad träning:) Det bara flyter på liksom - häromkvällen var det helt otroligt härligt att tassa fram på pudrig nysnö, ganska ensamma vovven o jag på gator och träningsslingan.


Träningen har också gjort att ridpassen funkar, balansen är tillbaka! Tjoho! För 10 veckor sen så svor o suckade man över de tunga träningspassen men nu är det som bortblåst.


Vad, förutom att skryta över min bedrift, vill jag med detta inlägg då? Jo, alla ni som svettas därute i träningsspåren, på gymmet, i ridhuset - ge inte upp, det lossnar till slut! Och kom i håg; julhelger o annat elände är ingen ursäkt för att inte träna:)

Av maria - 4 december 2009 08:53

Satt o funderade igår på kvällskvisten...social kompetens, vad ÄR det egentligen?

Jag stämmer bättre in på social INkompetens, är helt enkelt inte bra på att umgås med kreti o pleti. Förr var jag mer inställd på att det var fel på alla andra, inte på mig, nu med åren har jag fått inse att det är nog jag som inte begriper mig på folk.


Nu hjälper ju inte denna insikt så där värst mycket eftersom jag fortfarande blir illa till mods, tycker att många ( inte alla ) beter sig som skitstövlar, är rätt falska=följer strömmen när det hettar till och vågar inte stå för sina åsikter på en direkt fråga, har vassa armbågar och är rent ut sagt ganska elaka. Snällhet och genuint snälla människor är en bristvara numera. Att vara snäll = att vara enfaldig, dum helt enkelt. Väldigt få människor gör dig en tjänst utan att ha en baktanke om gentjänster. Jag har många exempel; sambons kompisar frågar om han kan komma och hjälpa till med ngn renovering/nybyggnation ( han är snickare till yrket ), han har svårt att säga nej och hjälper dessutom mer än gärna sina VÄNNER utan att klaga, de sk vännerna är väldigt flitiga att höra av sig precis innan de ber om hjälp och under den period de behöver hjälp men när det är avklarat så har man helt plötsligen inte tid att umgås längre...


Jag blir TOKarg på sånt! Det är så in i helvetes jävla fräckt och elakt att bete sig på det sättet. Gratistjänster gör man som yrkesman möjligen till sina VÄNNER men inte till lusfräcka slimeballar:(

För egen del har jag börjat lära mig vilka de här listiga s k vännerna är och det är nedslående typ 90% av de få vänner/bekanta jag har i vuxen ålder. Har kommit fram till att jag hellre är ensam än umgås med dylika - varför lägga sin tid på oäkta vänner? På jobbet har jag insett att snällhet o vänlighet mest leder till att man bli överkörd och ignorerad så hädanefter så gör jag som resterande; skiter i att hälsa god morgon, skiter i att säga hej och trevlig kväll när jag går, gör mitt o skiter i andra - slutligen så avstår jag hellre fikastunder när det mest tisslas o tasslas eller pratas jobb. På mina fikastunder vill jag ha trevligt o koppla av.

Det tar orimligt mycket energi att inte ha roligt på jobbet och att inte känna tillhörighet så jag försöker istället inrikta mig på fritiden och fylla denna med roligheter.


Mina fyrfota vänner, hundar och hästar är, och har väl egentligen alltid varit, räddningen. Det ger så otroligt mycket att umgås med djur, ovillkorlig kärlek och total ärlighet. Tabbar jag mig får jag en direkt reaktion på det och kan rätta till det, gör jag rätt så får jag ofta ett direkt tecken på uppskattning. Man undrar vad det är för grundläggande behov som tillgodoses när man får vara nära djur, dofter, mjuk päls, lugnande ljud m m - all stress rinner av en.


När jag tänker efter så var jag nog en liten butterkaka även som liten, hade många "kompisar" ( de var nog mest hemma hos mig för att få rida:), men tillbringade också mycket tid hos hästarna. Tiden flög iväg när man var i stallet. Jag lärde mig kanske inte att umgås tillräckligt med folk då...och växte upp till en människa utan SOCIAL KOMPETENS - en SOCIALT INKOMPETENT person.


Ha de,


mvh från en S.I.P:)

Av maria - 3 december 2009 08:49

I dag bär det iväg till kliniken med Q för att ta bort den eländiga ink som har växt ut med raketfart på nosen. Vi ska försöka ta den under lokalbedövning, jag vill undvika att söva och lägga med tanke på de risker som finns i samband med det.

Usch, det känns läskigt med ett ingrepp som sitter så känsligt till som på nosen, precis över ena nosborren:(


Jag har inte lyckats locka någon med mig så jag har förberett kliniken på att denna matte inte klarar att hålla och se på när de skär så de får fixa ngn som assisterar! Jag är inte blödig normalt sett men när de ska in och skära i ngn som står en nära är jag inte kaxig...


Igår kväll blev det p g a sent återbud från hoppryttaren istället hastigt o lustigt en tur till ridhuset 3 mil härifrån och ett eget dressyrpass. Galoppfattningarna satt riktigt bra, formen med, längningar och kontroll på tempo även på raka spår funkade fint. Sen var jag inte lika nöjd med avslutningen och form o bärighet i travarbetet, jag fixar inte de finslipningarna utan tränare märker jag. Fick istället avsluta med lite tempoväxlingar och vändningar på framdelen istället för att avsluta på ett positivt sätt. Han är en pärla min häst - inte klokt hur bra han blivit. Han är ju ingen elithäst men jag känner att jag hittat rätt, vi passar ihop nu efter den värsta unghästtiden då han var lite för piggelin för mig:)


Min egen fysträning har nu också börjat ge resultat, balansen är 110% bättre och rörlighet o flås likaså. Det ÄR ett litet helvete att hinna med min egen fysträning ovanpå allt annat men det är ett måste känner jag nu. Jag har letat lämplig medryttare i evigheter nu känns det som men det är inte lätt, det hade behövts för att hinna med att förbättra Q:s kondis. Tycker att det är märkligt...jag har en riktigt fin liten häst, välriden och välutbildad för sin ålder, snart 5 år, inte komplicerad, står i ett mindre stall ca 2 km fr tågstation, kanon ridterräng, möjligheter att både få träna o tävla om man vill det - eller bara luffa i skogen. Det krav jag har är att man har en gedigen ridkunskap och lite vana av unghästar samt är beredd att rida ett par ggr i veckan på fasta dagar. Man betalar inte ett öre. Typ noll seriösa svar. Sen hör man om div oseriösa hästägare som lyckas hitta medryttare till sina gamla avlagda travare ( inte så väl utbildade...), får BETALT av medryttare samt har dem till att sköta mockning m m! Jag begriper ingenting?:(


Nåja, snart är det jul och lite fler lediga dagar...och kanske lite julefrid infinner sig på köpet:) Julen är en härlig tid tycker jag!


Av maria - 10 november 2009 22:18

I går kväll körde jag hem från dressyrträningen med mungiporna någonstans ända uppe vid örona:) Äntligen börjar det gå liiite framåt - övergångarna börjar faktiskt funka och han bär sig äntligen bättre. Att kunna sitta ner i traven och känna en mjuk och elastisk rygg under sig istället för en spänd fjäder är helt underbart. Egentligen är man väl galen - sitta och tycka att ett vanligt enkelt dressyrpass på hobbynivå är fantastiskt. Man kommer ju inte att utvecklas till en GP ryttare precis, inte heller är jag ens intresserad av att tävla! Jag vill bara ha en häst som är j-ligt trevlig att rida!:) Tänk vad kul det skulle vara att kunna piaffera, göra piruetter, byten i varje så där alldeles för sig själv i ridhuset:):)


Satt häromdagen ( på tal om min rubrik...) och kollade på gamla foton på hästar som jag haft här hemma på gården. Suck vad man blir sentimental...vad blev det av dem? Fick de ett bra liv? Det är så många år sen att de flesta omöjligt kan vara i livet men så roligt det hade varit att få veta hur deras fortsatta liv blev. Alla betydde mycket men det finns några som har en alldeles speciell plats i hjärtat; Bubbel, min shettis, Fakir min första travponny, och min vita welsh Convalj.

Bubbel var en engelsk import, shettis men av okänd härstamning, som vi köpte som 7-åring från en familj i Vallkärra. Han var ca metern hög, kolsvart, argsint mot alla andra barn utom mot mig. Så konstigt att han valde att acceptera mig, jag var ju bara en tvärhand hög och red honom vareviga dag!


Fakir var en russvalack, han var min storebrors travponny som jag andäktigt fick överta när jag var en 10-12 år. Han var het och snabb framför vagn, kvick under ryttare ( gick mest på tvären och taktade hela tiden ) och med honom fick jag köra på den STOORA Jägersrobanan. Åh vad jag grät när han såldes, trots att jag då var nästan vuxen och hade slutat köra honom för längesen. Vi köpte honom som ettåring och jag har för mig att han var 13 då han såldes.


Convalj, min kritvita ponny, smidig som en katt, hoppade alla hinder utan att tveka, alltid lika positiv till allt. Honom köpte vi någonstans nere kring Ystadtrakten, året var 1976 och jag var 10 år. Mina ben hade blivit för långa för Bubbel och vi skulle åka ut och titta på lite större ponnyer. Vi var egentligen på väg till en annan ponny men då vi kom fram var den redan såld och jag var otröstlig! I dagar innan hade jag fantiserat om den isabellfärgade ponny som hette Amadeus. Istället fick vi tips om en annan gård som ev kunde ha ngn ponny till salu och mina vid det här laget antagligen ganska trötta föräldrar styrde bilen dit. Väl framme såg jag HONOM direkt - en stålgrå hingst som dansade fram i hagen. Mamma blev skräckslagen när hon fick klart för sig att han bara var 4 år och HINGST! Detta var inte alls vad de hade tänkt sig MEN jag visste att det var den hästen eller ingen...och han blev min. Han blev min följeslagare under de lyckligaste åren av min barndom/ungdom, på honom red jag långa kvällsturer ljumma sommarkvällar, barbackaturer för att träffa killen jag var kär i, den första kärleken... Tolkturer i pudersnö, lusseritter, Hubertusjakter...min stålgrå hingst som så småningom blev kritvit och valack:) Måtte han ha fått ett långt och bra liv.


Hej på er

Av maria - 9 november 2009 09:31

Jahapp, så var det måndag igen...men nu skulle jag ju försöka vara lite mer positiv i mina inlägg här så det struntar vi i nu - att det är måndag alltså.


Positiva saker som hänt på sistone; Quentin, min ena pålle, är helt friskförklarad enligt alla blodprover i a f. Han verkar också lite mindre andfådd vid arbete. Vittra, lilla nordisflickan, hade svanskappan på i går för första gången och det gick utan problem. Lastningen däremot lämnade väl lite i övrigt att önska...envisa som en åsna är hon ibland - och tung som en elefant! Det gäller att inte hamna under den "lilla" kroppen...

Låt se, vad mer positivt i tillvaron kan jag lyfta fram, hmm...jo, jag tränar regelbundet och det känns bättre för varje vecka. Flåset börjar så smått komma faktiskt. Jag orkar mer på mina dressyrpass, känner mig väldans mycket mer i balans.


Och slutligen...ingen i familjen har ännu fått svininfluensa...peppar,peppar


Hej på er

Av maria - 8 november 2009 17:19

Har ju inte tid till att ta 5 min paus ens! Hur blev det så här då? I dag har vi firat Kristian lite i a f , på fars dag, så det är ju eg Ellen som firat honom. Det blev en liten present i morse o sen en middag ute på syrrans restaurang i e m - trevligt. Innan dess hann vi hämta hö, mocka boxar och hagar. Strax ska jag ut och göra i ordning nordisen för ett tömkörningspass i ridhus - har med mig vår "tränare" och vi ska vänja in nordisen vid svanskappa i kväll. Kan bli intressant:)


I morgon drar en ny j-la arbetsvecka igång igen:( I morgon ska jag trycka in jobb, gym pass och dressyrträning, suck o pust. Vad negativ jag är nu igen då! Ska försöka skärpa till mig i morgon och skriva ett positivt inlägg - om jag orkar;)


Hej på er

Av maria - 17 oktober 2009 22:54

Har kommit på mig själv med att allt oftare gå o fundera över livet som varit, små fjuttdetaljer som gör att man förflyttas 20-30 år tillbaka i tiden på 2 röda sek. Stod o filosoferade i sadelkammaren häromkvällen o kikade på ett svartvitt foto taget på Jularpstravet, en startdag med min shettis för ungefär 35 år sen! Bara genom att se på bilden kan jag komma ihåg ljuden - ljudet från hans hovar när de slår ner i travbanans grusbeläggning, ljudet från högtalarna med musik av Sylvia Vrethammar, Ann-Louise Hansson, Agneta Fältskog m fl, nervositet och spänning i luften. Minnet av den där mörka killen som var flera år äldre men som jag var hemligt kär i:)


Ett annat minne som kom över mig var när jag promenerade med vovve i dag och passerade en gammal kompis föräldrars hus. Det är konstigt, man går utanför och det ser precis likadant ut på utsidan, vi satt där vid det köksbordet och fikade, fnissade och tramsade inför övernattningen, vi satt på rummet och lyssnade på Paul Paljett, Flamingokvintetten och ABBA! På väggarna hängde hästplanscher blandat med planscher på olika flickidoler...livet var så förbannat enkelt, så sorglöst.


Ibland kan jag stå och titta och lyssna på min dotter och känna igen den där glädjen, självförtroendet, uppfinnarglädjen...jag hoppas, hoppas att hon får känna det länge, länge - helst hela livet ut.


Visst är det konstigt att en doft, en låt, ett bekant hus, ett ansikte från förr, kan skicka en så långt tillbaka i tiden på bara ett ögonblick?


Är det ett ålderstecken tro? Det här med att längta efter det som varit istället för att se framåt eller leva i nuet? Jag vet inte men ibland tycker jag att saker och ting har blivit så onödigt komplicerade...vi ska vara så medvetna om precis allt, vi ska veta om att världen snart kommer att gå i kras p g a miljöförstöring, vi ska veta att ekonomin är kaotisk och varför den är det. Vi måste vara så "rätt" hela tiden, man ska hänga med liksom...Eller är det bara jag som har förändrats kanske? Finns det glada och obekymrade människor som lever i nuet, som inte oroar sig för miljöförstöring och som är helt övertygade om att deras barn, barnbarn och kommande generationer kommer att klara sig precis lika bra som vi?


Ibland kan jag också inbilla mig att världen är utan bekymmer och att det mesta löser sig - dessa ögonblick brukar ofta infinna sig när jag sitter på hästryggen. Hur förklarar man för de som undrar varför i hela friden man lägger så mycket tid, energi o pengar på dessa fyrbenta djur att det man får tillbaka är värt allt det och lite till...att de står för livet självt.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards